Kolor och biblioteksdrömmar.

Idag har jag suttit på stadsbiblioteket och reflekterat över scenkonst. Över hur människan med sin kropp som främsta verktyg ger uttryck åt det som är evigt och ständigt återkommande i våra liv. Och lite sådant.

Jag älskar för övrigt upplevelsen av att gå in i stadsbiblioteket! Kort beskrivet:

 När du först kliver in genom dörren befinner du dig i ett ganska trångt och mörkt förmak som inger den spännande känslan av att vara vägen  in i faraos grav... Från förmaket leder en trappa dig upp i ljuset och BAHM! Du står nu i en rymlig rotunda vars väggar omringar dig, fyllda av böcker och solen strömmar ner ifrån det höga vita taket! 

  Jag vet inte hur det är med er men i det läget så känner i alla fall jag hur jag plötsligt förvandlas till Belle och får en stark lust att slänga bort allt jag har i händerna för att brista ut i dans och sjunga: Jag vill nåt mer än leva småstadsliiiv! Och alla runt omkring mig skulle troligen stämma in i sången med: 

Hon verkar konstig inget tal om saken.. 

En distraherad Mademoiselle..

Inga fester går hon på..

Hon har huvet i det blå..

Hon är faktiskt ganska konstig den där Hanna-belle!

(hmm, rätt passande?)

Förvånande nog så hände ingenting av detta idag, för alla vet ju hur man uppför sig på ett bibliotek: man är tyst och går försiktigt. (Men där fick ni en upplevelseanalys värdig Rasmussen, eller?)

Efter några timmars reflekterande tog jag tunnelbanan till Medborgarplatsen och sökte upp Pärlans konfektyr. Där kokar man kola som på 30-talet. Alltså med riktiga råvaror och i kopparkastrull. Givetvis sker tillverkningen för hand i tidsenliga kläder samtidigt som jazz- och swingmusik strömmar ut ur högtalarna! Läs deras mysiga blogg vettja, HÄR!