Idag misslyckades jag.

Jag misslyckades med en kladdkaka, en simpel kladdkaka!
Idag har jag har även lyckats. Bl.a. med en franskatenta och en springrunda, något som borde väga mycket tyngre än en äcklig kaka. Men ändå.. Ändå är det det här förfärliga misslyckandet som präglar min dag.
Varför är det så?

Ibland får jag komplimanger.. Ja flera stycken! Men så kanske jag också får en sned blick, eller rättare sagt en "blick-som-man-kanske-eventuellt-skulle-kunna-tolka-som-något-litet-sådär-nedlåtande-eller-sned-om-man-kisar-med-ögonen".. Och då förlorar alla komplimanger helt plötsligt sitt värde.
Urdumt!

Jag borde skärpa mig.

För det första, borde de inte öka i värde?
Skulle man bara lyckas och bara få komplimanger hela tiden DÅ skulle det förlora sitt värde. Hur ska man kunna uppskatta något man har i överflöd och något man tar för givet?

Blahaa! Skärpning. Det är ju löjligt.
Ändra fokus.

(Någon som känner igen sig?)

Mors dag.

Mamma, jag vet att jag är en dålig dotter,

du önskar nog att jag vore mer som Harry Potter.

Alltså, med en hög guld på banken,

men kom ihåg att det som räknas är ju tanken!

Så jag har ritat till dig en liljekonvalj,

ja, jag väntar mig väl ingen medalj...

Hoppas du får en trevlig dag ändå,

du får säkert något fint av de andra två!

(de bättre/mindre snåla döttrarna)..

Ett vanligt liv alltså...

Betar av tentor-balanserar- filosoferar- tar en tripp ut på landet- sover i ett skåp- umgås med vänner- drömmer- är glad- glömmer maten på plattan- pluggar- kollar dansklipp- pluggar- skiter i att plugga- Martha Graham- får en vision- sover- dricker pimms- danshistoria- deppar- sms:ar- rimmar- saknar- rensar ur garderoben- fransk grammatik- springer- springer- lyssnar på musik- fest- är glad- får paket på posten- undviker måsten- fantiserar- fuldansar- slöar- magkatarr- Dahlia- planerar- lagar mat- Collingwood- skype- springer- städar- stirrar i väggen- får ett ryck- sover- o.s.v....

Jag kan bara inte låta bli...

..att lägga in ett klipp till på Paolo :P

Bara för att visa vad det innebär att sjunga med känsla och intensitet!
Jag älskar att han släpper på den där välpolerade ytan som så många håller fast vid. Äkta känslor ska synas, de är ibland fula men de ska speglas i hela kroppsspråket, i ansiktsuttrycket, allt! Sjunga är ett samspel mellan röst, kropp och själ!
Amen.

Favvolåten <3

Flamenco!

Hett, eldigt, passionerat och alldeles underbart! Älskar när hon börjar stampa och klappa loss (ca 3:30). Mot slutet är det helt fantastiskt!

Vända blad.

Det som händer när man tränar, när man pressar sin kropp fysiskt, är att musklerna bryts ner bara för att sedan bygga upp sig själva igen. För säkerhets skull bygger de på lite extra, blir lite extra starka så att de nästa gång kan tåla lite till...

Jag ligger här i sängen och har just läst ut en väldigt bra bok och känner det lite som om jag går igenom samma process. Fast mer emotionellt.
I trehundraåttiotvå sidor har jag tillsammans med karaktärerna genomgått en berg-och-dalbana av känslor, funderingar, stämningar, reaktioner och händelser, något som nådde sin kulmen i de sista kapitlen.
  Och som vanligt när jag tvingas att stänga igen en bok som jag fäst mig vid, känner jag mig ensam och nästan lite sviken...
"Men hallå, vart tog ni vägen? Jag har varit med er på hela resan, ska ni inte vara med på min? Måste jag klara mig på egen hand nu?"

Jahopp... Då återstår det väl bara för mig att ta vara på den lärdom jag fått, återhämta mig och kanske bygga upp ett litet starkare jag, för att sedan återvända till min egen verklighet...
Redo att åter igen hoppa på den berg-och-dalbana som kallas mitt liv och kanske tåla ännu några fler dippar.

Norweigan Wood.

´One of the most important gifts we have is imagination. It makes up 95 per cent of our minds, it´s our greatest asset, our best friend, and, in some cases, if we´re not careful, our worst enemy.´
Johnny Depp

Halleluja!

Idag är det min namnsdag (Charlotte..). Och dagen i ära (eller?) damp VÄRLDENS bästa överraskning ner pladask framför mina fötter! Ett tillfälle som bara inte kunde glida mig ur händerna...

Paolo Nutini KOMMER TILL SVERIGE!
Ursäkta min exaltering men... AAAAAAAAHHHHH! (jag unnar mig att faktiskt uttrycka mig som jag känner..).

Kosta vad det vill tänkte jag och kastade mig över internetdosan för att se om jag hade något litet "förbjudet-att-röra/körkortpengar-sparkonto" som jag kunde barskrapa. Det hade jag. (men nu blir det tomatsoppa och gröt ett bra tag). 

Om någon vill mötas i publikhavet så är det på Where the action is, den 28/6 i Göteborg.

Candy.

Ännu en favorit av min favorit.

Paolo och hans band är högtidligen inbjudna att spela på mitt framtida bröllop (kanske vill någon även medverka som brudgum, i så fall är det ok för mig).

Le Parapluie.

Yann Tiersen et Natacha Regnier

Eftersom det är en regnig dag...

Il pleuvait fort sur la grand-route
Ell' cheminait sans parapluie
J'en avais un, volé, sans doute
Le matin même à un ami
Courant alors à sa rescousse
Je lui propose un peu d'abri
En séchant l'eau de sa frimousse
D'un air très doux, ell' m'a dit " oui "

Det regnade kraftigt på motorvägen
hon kämpade på utan paraply.
Jag hade ett, stulet, förmodligen
från en nära vän samma morgon
Skyndade mig till hennes räddning,
erbjöd det lilla skydd jag hade
Torkade vätan från hennes söta ansikte,
med en mjuk röst svarade hon "ja"..

Här var det tyst...

Jag som har så mycket att skriva om!
Men jag har liksom svårt att veta vart jag ska börja, vad jag ska välja och hur jag ska skriva. Och just idag är jag faktiskt trött och bitter över att jag tvunget måste återvända till verkligheten, vardagen och ansvaret över mitt liv. Dessutom sammarbetar inte verkligheten, vardagen och livet.
Tänker demonstrativt gömma mig under täcket och lyssna på Edgar Allan Poes noveller.