För några veckor sedan hade jag ett givande samtal. Ett öväntat sådant.
Jag satt och väntade på bussen när Johnny kom och satte sig bredvid mig.
"Johnny be good" som de brukade kalla honom i ungdomen - med en andedräkt som ångade av alkohol. Grejen var att till skillnad från många andra alkisar, som bestämmer sig för att blotta sina liv för en vilt främmande människa, så var Johnny inte jobbig att lyssna på.
Han berättade att han hade haft många olika jobb och bott på många olika platser både i Sverige och utomlands, i storstäder och småorter. Dessutom så var han humanist! Hade läst både litteratur och språk. Det var hans småskolelärare, Linnea från skåne, som hade sagt åt honom att han hade talang för språk, "Det lyfte mig" som Johnny uttryckte det... På samma sätt som hans senare flickvän lyfte honom genom att uppmuntra hans konstnärsskap.
Det är så viktigt med någon som ser en och uppmuntrar en, konstaterade vi...
Mest hade han tyckt om att måla zigenare och eldiga flamencodansare. Hans vän var zigenare.. Att han var zigenare det gjorde honom inget "det är det här som räknas", sa han och slog sig mot bröstet, det sitter i hjärtat...
Sedan pratade vi musik. Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morisson. Jim Morrison betydde mycket för honom, det förstod jag. "Du måste lyssna på hans texter förstår du, han är en riktig romantiker!" sa han och sjöng för mig.
Han berättade också att hans bror hade varit miljonär, ägt flera resturanger och sagt att
"för att vinna måste man våga förlora..".
Brodern gick bort i cancer, modern också.
Johnny är för snäll.. Han tar hand om trasiga människor och låter dem komma hem till honom, men de smutsar ner.. (mer än bokstavligt undrar jag).
Han började dricka för att han hade sorg men var noga med att framhålla att det inte är någon ursäkt! Fast likaså en förklaring.....
Ni ska veta, att under den korta tid vi pratade så förstod jag att Johnny är en mycket bra person, trevlig och ganska klok.
Det skärrar en lite när man inser att fyllegubben bredvid en faktiskt är en människa.
