Det ligger en ljusgrön liten bibel på mitt nattduksbord, med lövtunna blad och gröna sidenband att lägga som bokmärken. Det är Ernst Gombrich's
The Story of Art. En underbar bok, det kan jag konstatera redan efter att ha läst introduktionen, dessutom kan jag grunda det på att ha läst även hans senare verk
Art and Illusion.
Gombrich är en av 1900-talets största konsthistoriker och hans berättelse om konstens historia är en av de mest lästa och uppskattade, det är lätt att förstå varför.
"There really is no such things as Art. There are only artists".
Så lyder den första meningen i bokens inledande kapitel.
Begreppet konst ska alltså, enligt författaren, användas med försiktighet och man bör hålla i minnet att ordets betydelse skiljer sig mellan olika tider och platser.
Gombrich fortsätter med att påpeka att det inte finns några fel sätt att uppskatta konst på, men att det däremot finns fel anledningar till att tycka illa om ett verk. Vanligtvis uppskattar vi samma saker i konst som i verkliga livet som exempelvis skönhet och uttryck, vi menar också att det finns mer korrekta sätt att återge motiv på. Men vad som anses vara en korrekt återgivning varierar faktiskt, likaså skönhetsidealen och sätten att uttrycka sig på. Därför finns det två saker vi bör fråga oss innan vi anser oss ha funnit fel i ett verk:
"One is whether the artist may not have had his reasons for changing the appearance of what he saw... The other thing is that we should never condemn a work for being incorrectly drawn unless we have made quite sure that we are right and the painter is wrong"
Det är ju så att konst och representation styrs av tradition och konvention.
I boken Art and Illusion liknar Gombrich en bild vid ett kryptogram där konstnären har översatt en del av verkligheten i koder. Det är dessa koder som är anpassade efter tidens eller nationens traditioner och konventioner. Man kan säga att det finns en allmän uppfattning och förväntning på hur saker och ting ska avbildas som både begränsar samt vägleder en konstnär och likaså betraktaren.
 |
| Théodore Géricault 1821 |
Detta påstående får en tydlig illustration då vi studerar det sätt på vilket man länge avbildade galopperande hästar förr i tiden och ända in på 1800-talet. I generationer har människor iakttagit hästar i full galopp men ingen verkar ha lagt märke till hur de egentligen ser ut när de galopperar. De har avbildats som på bilden ovan med utsträckta ben, flygande fram genom luften. Inte förrän runt 1870 kunde man med hjälp av kameran visa hur en häst verkligen såg ut i full fart.
Var det då så att folk förr i tiden verkligen inte såg hur hästarna rörde sig? Eller hade de snarare vant sig vid och accepterat ett sätt på vilket man avbildade hästarna och lärt sig att tolka dem som galloperande utan att reflektera över det?
 |
| Eadweard Muybridge 1872 |
För att kunna njuta av varje generation av konst i historien och fram tills idag måste vi träna upp en slags förståelse och finkänslighet inför vad varje konstnär har försökt att åstadkomma. Att förstå och uppskatta konst blir ungefär som att lära sig att dricka te, skriver Gombrich. Om man är en ovan tedrickare är den ena smaken den andra lik, men om man har vilja, tid och möjlighet så kan man öva upp en känslighet och kunskap som hjälper en att skilja ut de olika smakerna. Tedrickandet blir då genast roligare.
Sist men inte minst ger Gombrich en tydlig varning för snobberi samt den stora faran i att betrackta konst med redan förutfattade meningar och fördomar. Konst ska mötas med ett rent och öppet sinne!
