Jag knallar på. Fortsätter att förbereda mig för det där andra livet som kanske startar någon gång... Ni vet då allt börjar på riktigt. Det är lustigt hur det alltid verkar vara så nära men att det alltid lyckas komma ett
bara i vägen. Lite som Akilles och sköldpaddan, avståndet halveras ständigt men man kommer aldrig ikapp, en paradox kallas det.
Jag lever i det förflutna och i framtiden, aldrig i nuet. Svävar iväg. De säger att det är fel men jag undrar.. Vad är nuet? Är det inte bara en produkt av framtiden och det som varit, en avsats i det som hamnar mittemellan. Är det så stadigt att stå på? Jag menar, det finns ju inget nu om det inte finns ett sedan eller ett då..
Vad skriver jag om? Vart kommer orden ifrån? Är det mina egna eller några jag stulit..Vad vet jag, vad vet ni... Jag bara skriver för att det är sent, för att jag inte får någon ro och för att jag vill visa att jag finns. Antar jag. Kastar ut en lina som förankring, vill ju inte sväva iväg för långt bort.
Tänker att att jag inte borde publicera ett såhär flummigt inlägg, att jag borde avsluta med något lättsamt för att ta bort allvaret i det.. Vilket allvar? Spelar det någon roll, kommer kanske ändå att ta bort det någon dag när jag ångrar, när jag är på ett annat humör.
