Att vandra i dimman är som att vara inbäddad i bomull...

Det har regnat hela dagen.
Egentligen så tycker jag inte att det är så trist. Man kan sitta på altanen med en kopp te och höra hur det smattrar, det går lättare att andas när man springer och det känns som om hela världen saktar ner på tempot lite.. Mysigt.

Fram emot kvällen sprack det ändå upp, himlen blev blå och solen hann lysa några sista strålar innen den begav sig neråt igen. För tredje gången denna dag tog jag på mig mina gympaskor och började gå ut mot landet, ut på grusvägarna.

När det har regnat en hel dag och solen plötsligt börjar lysa så stiger dimman ifrån marken. Så plötsligt befann jag mig i en tavla av Nils Blommér, ni vet den där med älvorna som dansar på ängen.
Naturen är som vackrast nu, blommorna och grönskan, allt mot en bakgrund av fågelsång och stillsammhet.
Och så tystnaden... När du går där på en grusväg mellan två stora fält, insvept i dimma, så måste du stanna upp och ta ur hörlurarna ur öronen. För att höra på det som inte hörs, på gruset som knastrar under dina fötter, ett konstigt fågelläte långt borta, dina tankar och det mjuka tysta läte som naturen ger ifrån sig efter sommarregn. Ingen musik i världen kan överträffa det.

Att vandra i dimman är som att vara inbäddad i bomull... Du befinner dig på en plats där du är helt oåtkomlig för världen. Det är bara du och vägen hundra meter framför dig. Det finns ingen anledning till att oroa sig över någonting, för när man är inbäddad i bomull är man liksom skyddad ifrån livets taggar och hörn..
Kan vara en ganska skön paus från den torktumlare vi lever vårt liv i, och var ur vi alla kommer rätt mörbultade (men förhoppningsvis varma och torra)..

Oj... Blev min kvällspromenad plötsligt till en allegori över livet? Det var inte meningen, jag skulle ju hålla mig till naturbeskrivning.
Daah! Dags att lägga sig kanske...