Jag misslyckades med en kladdkaka, en simpel kladdkaka!
Idag har jag har även lyckats. Bl.a. med en franskatenta och en springrunda, något som borde väga mycket tyngre än en äcklig kaka. Men ändå.. Ändå är det det här förfärliga misslyckandet som präglar min dag.
Varför är det så?
Ibland får jag komplimanger.. Ja flera stycken! Men så kanske jag också får en sned blick, eller rättare sagt en "blick-som-man-kanske-eventuellt-skulle-kunna-tolka-som-något-litet-sådär-nedlåtande-eller-sned-om-man-kisar-med-ögonen".. Och då förlorar alla komplimanger helt plötsligt sitt värde.
Urdumt!
Jag borde skärpa mig.
För det första, borde de inte öka i värde?
Skulle man bara lyckas och bara få komplimanger hela tiden DÅ skulle det förlora sitt värde. Hur ska man kunna uppskatta något man har i överflöd och något man tar för givet?
Blahaa! Skärpning. Det är ju löjligt.
Ändra fokus.
(Någon som känner igen sig?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag känner igen det där. Jättedumt! Man kanske borde skriva ner komplimangerna så att man garanterat har kvar dem. Så kan man återkomma till dem när man behöver en liten boost. :D
Jag vet precis vad du menar!
Jag undrar om det har att göra med alla dessa krav som ställs på en? Att man idag måste vara sådär superbra på allt för att bli bekräftad som en bra och duktig person. Är det detta "karriärshets" som gör att vi inte nöjer oss med något annat än det som är bäst, annars är det inte bra nog?
Haha, nu blev jag lite filosofisk känner jag, hoppas det fanns något vettigt i de där meningarna!
Haha man har verkligen blivit påverkad av filosofin :P På ett bra sätt!
Du har nog mycket rätt i det du skriver Ida!
Jag undrar vad Aristoteles och Kant hade sagt om detta? (troligen hade de inte brytt sig om sådana här frågor...) Anscombe kanske..!? :D
Skicka en kommentar