Amor och Psyke.

För längesedan levde en kungadotter som var så vacker och beundrad att självaste Venus blev avundsjuk. Hennes namn var Psyke.

Kärlekens gudinna uppskattade dock inte konkurrensen, därför beslöt hon sig för att sända sin son Amor för att han skulle få Psyke att förälska sig i en vanlig dödlig.

När Amor fick syn på prinsessan förmådde han inget annat än att själv bli djupt förälskad. Kärleken besvarades och i skydd av mörkret möttes de natt efter natt. Amor var mån om att inte röja sin identitet och krävde därför löftet av Psyke att hon aldrig skulle försöka se hans ansikte.

En natt, efter att hon blivit retad av sina systrar, tog nyfikenheten ändå överhanden. Då Amor sov smög sig Psyke försiktigt fram med en oljelampa, men när hon böjde sig över honom för att se bättre spillde hon en droppe het olja på hans axel och han vaknade.

Amor blev rasande över Psykes svek och trots att hon bönade och bad om hans förlåtelse så lämnade han henne.

Förtvivlad påbörjade Psyke ett sökande över hela jorden efter sin älskade. En dag nådde hon fram till Venus palats. Gudinnan lovade att hjälpa Psyke om flickan först gav sig ner i underjorden och hämtade en flaska med skönhetsdroppar från Persefone. Kungadottern lyckades med sin uppgift men på vägen tillbaka kunde hon inte motstå frestelsen att åtminstone lukta på de magiska dropparna som lovade evig skönhet. Men deras styrka sög livet ur henne och hon föll ner död.

När Amor fick veta vad som hade hänt kom han förtvivlad till Psykes undsättning. Med en pil genomborrade han hennes hjärta och väckte henne till liv igen genom en kyss. När Psyke vaknade upp i armarna på sin älskade hade hon blivit odödlig. Amor och Psyke var nu för evigt förenade, kärleken hade segrat över både gudarnas och människornas svagheter.

Behöver jag ens nämna att de levde lyckliga i evigheternas evighet...

Skulpturen av Canova på Louvren i Paris skildrar just det ögonblick då Amor har väckt sin älskade till liv.

En av mina favoritskulpturer.