Att vara en identitetssökande 21-åring gör mig trött...

Jag upplever, jag utvecklas, jag söker, jag finner, jag mognar, jag växer.
Jag är inte den jag var för flera år sedan och inte heller den jag var för några månader sedan.

Ändå har jag känslan av att stå kvar på precis samma fläck, med fötterna upp till anklarna nersjunkta i tjock lera. Vad har jag förstått egentligen? Vad har egentligen ändrats? Söker ständigt efter verktyg för att kunna greppa verkligheten, världen, livet.
Teorier.
Ibland tror man att man kommit nära men egentligen så har man inte fattat någonting. Jag förstår inte!?

Mark Levengood skrev en gång att livet är som en vandring på havets botten...det är svårt att se någon helhet,för den som går på havets botten ser aldrig det vackra havet utan bara en massa vatten.

Kanske är vi alla födda i en lerfläck som vi aldrig kommer att lämna. Vi kan betrakta och lära oss om vår omgivning men aldrig få loss fötterna, ta oss till ytan, sticka upp huvudet och se ett sammanhang. Havet. Bortom havet.